Stina Stoor

Bli som folk består av nio noveller som alla utspelar sig i gränstrakterna mellan samtid och dåtid, barndom och vuxenlandskap. Flickor försöker bli fulländade, pojkar måste bli män. Och så beskaffenhetens alla gåtor.

Där är Sandra som säger sig också ha gömt ett lik. Där är a Gun med sin älskare, och sedan barnbarnet hans, som tar över Zündappen och kanske mer än så. Och där är Fresias pappa som har vitt pannband och gärna jämför fingrar och tår. Och vad gör en blå wunderbaum utan snöre i en gäddas mage? Vem gör de riktiga björnspåren i dikesleran? Vad händer egentligen under brunnslocket?

Det är berättelser med skarp detaljrikedom och suggestiva bilder om ett Västerbotten som håller på att förändras. Bli som folk rör sig längs stigar som stora författare har beträtt förr - men Stina Stoor för oss med sin särpräglade debut mot platser där vi aldrig tidigare har varit.

Ojura är en öm skildring av barndomens oskyldiga lekar och mötet med den hårda vuxenvärlden. Med en egensinnig berättarröst och målande prosa har den prisbelönta debutanten Stina Stoor skrivit en novell om utanförskap och barnets fantasifulla verklighetsflykt.

När Farsan dricker kaffe och läser annonserna om bilar och jakthundsvalpar i tidningen sitter Sandra bredvid och dinglar med benen och doppar sockerbitar från kopparasken i hans kaffekopp. Ibland lutar hon örat mot blå tutt-tanten på hans överarm. En sån där skulle man allt ha haft, säger Farsan och pekar på nåt bra där i tidningen. Jo du stinta, hä vore nanteng hä! och Sandra mm-ar med sockerbitar som smular i hela munnen. Mm. Ibland säger hon nästan ja.

Novellix ger ut noveller på ett nytt sätt: styckvis och i fickformat, både nyskrivet och klassiker. Läs mer på novellix.se

I den finstämda och egensinniga novellen Monte Carlo gör Stina Stoor ett målande nedslag i Sandras sommarsångsland. Där finns Farsan, och Anneli, och bygden som vi först lärde känna i berättelsen Ojura från 2013, men där finns också Himmelshunden, pojkmannen och den slingrande vägen över Bränngropsåsen.

Sandra kan som inte somna om när storasyster, så där, sent så det nästan är tidigt, väl har kommit hem. När Anneli faktiskt fått in armen under Sandras huvud (där den saknats). Håller om så och passar sig in.
När en kall nästipp söker sig in i den orediga randen mellan Sandras flätor, och kalla tuttar kommer mjuka mot en nyss sovvarm rygg. Nej. Sandra kan inte somna om. Och Annelis oflätade frisyr, bara överallt, på hela randiga kudden. Hur håret ligger där som riktiga rökslingor från nattens alla norpade cigaretter. En blond rök av annat liv, som landat nu.

Stina Stoor, född 1982, är uppvuxen, bosatt och verksam utanför Bjurholm i Västerbotten. 2012 tilldelades hon Umeå novellpris för berättelsen För vår del och och kort därefter gav Novellix, som första förlag, ut en av hennes noveller - den mycket omtyckta Ojura (2013).

Två år senare utkom novellsamlingen Bli som folk på Norstedts. Boken hyllades av en enig kritikerkår och nominerades det året till Augustpriset. Juryns motivering löd: "Bli som folk är inget mindre än en förnyelse av den svenska novellkonsten." Så Expressen kallade samlingen "årets vackraste debut" och Svenska Dagbladet menade att "Stoor berättar med självklar auktoritet, på ett starkt dialektalt präglat språk som sjunger och målar sig fram i texten".

Bodil Juggas på Arbetarbladet om Monte Carlo: "Stina Stoors nyskrivna bidrag blir den godbit jag lystet inleder med och när jag stiger ner i novellen Monte Carlo inser jag hur mycket jag saknat Sandra från Ojura, novellen från 2013 som kom att ingå i Augustnominerade Bli som folk. Sandra, som vi nu får följa i ännu en kameraåkning genom ett barndomsland av sjöar, campinggäster, flickrum och outtalade gåtor, stämningssatt av det säregna Stoorspråket, trolskt och brutalrealistiskt. Sandra åtta år, med syrran Annelie som har vuxenlukt i andetagen när hon med kalla tuttar lägger sig i Sandra-sängen i sommarnatten. Sandra som begraver en glashund för att få gråta, som håller en femkrona i munnen, uppfiskad ur pojkmannens badbyxor och som längtar efter att vara en som blir besjungen. Sandra - superkär, mitt lilla bär. Så."

Hur förvandlar man en tråkig vardag till en fantastisk lek?

Los nya halsduk kliar. Lo vill INTE ha den! Men mamma säger MÅSTE. De är osams hela vägen hem till morfar. Morfar har en soffa som man kan gömma sig bakom och en sax som är extra bra att klippa halsdukar med. Sen måste morfar laga länge. Men då händer något, när morfar lagat klart så har halsduken plötsligt förvandlats till Lenny, morfars magiska vän. Han kan vara bandage på morfars onda knä, en hängmatta till morfars bok, och om morfar haft en katt kunde Lenny ha varit ett koppel.

Stina Stoor debuterade med den uppmärksammande och prisbelönta Bli som folk 2015. Vi är många som längtat efter hennes återkomst. Halsduken är hennes första barnbok, det är en hyllning till leken och fantasin, men det är också en varm och öm skildring av relationen mellan en morfar och hans barnbarn.

Halsduken är Johanna Hägers debut som bilderboksillustratör.

Ledda av Stina Stoors sparsmakade, lakoniska språk bekantar vi oss med den slutna avdelningen. Iakttagelserna är exakta, lyhörda och samtidigt lågmält humoristiska. Utflykterna i tillbakablickar ökar nyfikenheten på varför berättelsens jag hamnat här.

"Rummet saknar gardiner och fönstren saknar handtag. Väggarna är vita men skuggor av kroppar syns längs våra sängar. Sovsmuts där hud har nuddat förr. Fukten från fallfärdiga människor har satt sig in i allt här. Hamnat. Sugits upp som. De två sängarna har väl alltid, sådär, vid var sin vägg kan man tänka. Som nu.
Vi har varsin garderob också. Hennes är full, ja överfull, men min är tom. Jag har inte ens en handväska med mig. Inga ombyten, och inte en slant. Kastade telefonen från en bro som hade särskilda cykelbanor på sidan om och räcken emellan. Jag stod och valde ett tag, om jag skulle kasta åt ena eller andra hållet. Men det fanns ju ingen garanti för att nån skulle köra mitt på den eländiga tingesten, så vattnet fick det bli. Det sa inte ens plask. Ingenting. Den bara sjönk."